Maria Ohlson Andersson och Mikael Ohrling samtalar om SLSO 20 år
Hej, det är jag som är Maria Ohlson Andersson. Jag är närsjukvårdsdirektör vid SLSO.
Hej! Jag heter Mikael Ohrling och jag är sjukvårdsdirektör vid regionledningskontoret.
Maria Ohlson Andersson:
Vi står här i dag med anledning av att SLSO firar 20 år.
Du Mikael Ohrling har varit med sedan SLSO bildades. Jag tänkte höra lite med dig varför man egentligen valde att bilda den här organisationen?
Mikael Ohrling:
Jag kan väl säga så här, att de här 20 åren, det känns lite overkligt. För inget år har varit det andra likt. SLSO har haft massor med olika uppdrag.
Ibland har vi haft uppdraget att utveckla verksamhet, ibland har vi fått lämna ifrån oss verksamhet och ta emot verksamhet. Det har verkligen varit en föränderlig organisation.
Jag tror att det var en av anledningarna till att man ville gå från… det fanns sju, det var till och med fler, det var upp till elva så kallade produktionsområden en gång i tiden.
Varje sådant produktionsområde, de utvecklade egna modeller och egna processer på olika sätt. Det såg man, att man behöver hålla ihop det här.
Så det här är ett politiskt beslut som man fattade 2003. Då föddes SLSO, Stockholms läns sjukvårdsområde.
Maria:
Det är ju en fantastiskt lång tid som du har lett den här organisationen, i 19 år. Det är verkligen imponerande och jag tänker att du måste varit med om otroligt många händelser och milstolpar.
Är det någonting som du kan dela med dig av, som har gjort att SLSO är vad det är idag?
Mikael:
Det är ingen lätt fråga som du säger det. En lång tid. Mycket har hänt.
Men man kan väl säga såhär, ganska tidigt så var vi noga med att hela tiden ha patientperspektivet. Vi pratade väldigt mycket om att den sista frågan vi alltid skulle ställa oss: ”På vilket sätt gynnar det här patienten?”
Det gjorde att vi snabbt kom fram till att även om vi är en jättestor organisation som behöver hållas ihop, och där vi behöver ha koll på att det som förväntas av oss verkligen levereras, så behöver vi också se till att vi jobbar oerhört nära dem vi är till för, våra patienter. Så vi byggde en ganska stor men ändå decentraliserad organisation.
Ganska snabbt så tänkte jag såhär som ansvarig för SLSO: ”Jag släpper all beslutsmakt jag har fått av vår styrelse eller nämnd. Den släpper jag till de chefer som är närmast, det vill säga verksamhetscheferna. Där har vi beslutsmakten.” Och varför det? Jo, därför att de är närmast där patientmötet sker.
Sedan är det klart att vi har varit med om ett antal oerhört svåra situationer. Vi hade tsunamin ganska tidigt när vi bildades. Vi hade en händelse på Drottninggatan, en terrorhandling, vi hade också förstås pandemin. Även då har det visat sig att den decentraliserade organisationen har fungerat väl.
Det som är väldigt roligt tycker jag, med SLSO, är att väldigt många av våra medarbetare väljer att stanna och arbeta kvar i vår organisation.
Maria:
Har du några tankar kring varför man väljer att göra det? När det finns ett stort utbud av att göra massa andra saker?
Mikael:
Ja, jag är väl kanske själv ett exempel på att man stannar länge.
Men jag tror att gör man så att man lägger kraften närmast patienten, det vill säga där vi har våra medarbetare som faktiskt dagligen jobbar med det som är vårt kärnuppdrag, att se till att man tar hand om våra patienter. Då tror jag att man känner att man har frihetsgrader på ett sätt som gör att man trivs.
Maria:
Jag tänker Mikael; du som har sett hela SLSO och varit med under hela tiden – vad har du för råd till en ny närsjukvårdsdirektör?
Mikael:
Ja, det är lite förmätet av mig att ge dig råd, som är en otroligt erfaren ledare också.
Jag skulle säga så här, att mitt råd är att lyssna. Vi som chefer ska ha ganska liten mun och stora öron. Men det är mitt råd. Fortsätt att lyssna.
Vilka fokusområden kommer du att ha när du jobbar vidare här?
Maria:
Ja, alltså jag har inte varit så jättelänge i min roll, men jag tänker egentligen att det som har varit SLSOs kärna är att hela tiden jobba nära patienterna och ha ett stort mandat ute i verksamheten.
Alltså att våra medarbetare har ramar och mandat att fatta de beslut som de behöver göra för att det ska bli bra för patienterna. Så det tänker jag fortfarande är ett stort fokusområde.
Sedan går det ju inte att prata om sjukvård idag om vi inte pratar om de utmaningar som finns.
Mycket handlar om den omställning till nära vård där vi i SLSO är en otroligt viktig spelare i Region Stockholm. Där behöver vi verkligen ta ett ansvar i att driva den frågan på ett tydligt sätt.
Stockholms läns sjukvårdsområde är utpekat i årets budget att vara en viktig organisation för att utveckla närsjukvården, att utveckla de uppdrag man har att ta emot nya uppdrag.
Mikael:
Vilka möjligheter ser du att det ger?
Maria:
Jag ser möjligheter till att det blir mer sammanhållen vård och att vi ska kunna driva de frågorna så att det blir enklare för våra patienter att ha ett jämlikt utbud. Höja kvalitén men också att använda allt det fina som vi har arbetat fram inom SLSO.
Jag tänker inte minst på alla de digitaliseringsmöjligheter som finns och där vi verkligen kan driva det på helheten på ett annat sätt.
Mikael:
Digitalisering nämnde du och det tror jag verkligen är jätteviktigt.
Det är så lätt att prata om digitalisering, men att konkretisera det verkligen. Ett exempel apropå det här med händelser och milstolpar som du frågade om förut tänker jag är Alltid öppet.
Det är ju faktiskt en SLSO-innovation. Och utan den, apropå utmaningar, så hade inte vaccinationerna kunnat löpa på så väl i hela vår region som de gjorde.
När man pratar om digitalisering är det då något särskilt som du då tänker på?
Maria:
Jag måste verkligen säga att jag är otroligt imponerad av Alltid öppet-appen. Den liknar ju ingenting som jag har sett tidigare, så att säga.
Jag tänker att vi, ibland när vi pratar digitalisering, tänker att vi har digitaliserat oss, men ofta har vi ju kanske bara bytt ut ett fysiskt möte, en fysisk kontakt mot en digital kontakt. Det är väl egentligen inte digitalisering på det sätt som vi tror kommer förändra vården. Utan det handlar ju mycket mer om att ha mer egenmonitorering, att verkligen göra patienten till ägare eller partner och vår roll mer konsultativ inom vården. Och att utnyttja alla de möjligheterna, för att vården verkligen ska kunna fokusera på de patienter och invånare som är i bäst behov av våra resurser.
Mikael:
Spännande! Jag önskar all lycka till i det fortsatta arbetet de kommande 20 åren.
Maria:
Tack så jättemycket!
Mikael:
Tack!